Från och med måndag är man särbos.
Det är svårt att ta in.
Men vi är totalt överrens om detta nu.
I början när det blev lite stormigt,  jag är ju den som vill hålla kvar o kämpa,
men Jimmi är den som helst flyr fältet o gömmer sig.
Så vi har inte varit överrens hela tiden.
Jag har svårt att se att ett steg i sär kan föra några två steg ihop.
Men det är Jimmi övertygad om.

Sen är det ju så att han måste hitta sig själv innan vi kan hitta oss.
Det går inte att älska någon annan innan man älskar sig själv.
Jag vet det nu.

Det är massor av känslor fram och tillbaka.
Ibland är jag lite spänd och känner att detta kommer bli roligt.
Eller inte roligt, men spännande.
Och det kanske blir så att man bara delar det fina och slipper bråket ett tag, hittar tillbaka och får en fantastisk ny-start på allting.
För det har ju varit jävligt kämpigt imellanåt under dessa två åren.
Med Jimmis nedtrappning, mina rättegågar och allting...

Men i bland är jag helt förtvivlad och min hjärna lägger fram allting som om det vore ett farväl.
Att vi kommer glida isär och glömma varandra.
Jimmi lovar att det inte blir så, men jag blir ändå rädd ibland.
Han säger att trotts att vi inte bor ihop så är Vi ändå bäst.
Och vi kommer träffas typ varje dag, sova över och allt kommer att vara som om vi bodde ihop.
Förutom att när vi känner att det behövs ett break, då kan var och en gå hem till sitt.
Det låter ju vettigt, om det nu blir så.

Men båda två behöver detta.
Vi är ju fortfarande ett par.
Jag vet ju innerst inne att detta är det bästa.
Det har varit för mycket skit, och båda behöver tid att läka.

Jag ser iallafall fram emot när vi ska till Köpenhamn.
Vi satt o kollade bilder på nätet idag o längtade båda två.
Så det ska bli mys.

Känns bara skumt att vissa nätter kommer man vara själv.

Och ni som är så bra på att snacka, ni snackar säkert om att vi skulle nyss köpa hus o nu ska vi bli särbos.
Det var tänkt redan från början att JAG skulle stå på huset tills Jimmi har fast jobb och så.
Och det är Fortfarande tänkt att JAG ska köpa det huset.

Och ibland blir det inte som man trott, hade vi fått bestämma så hade vi strökit allt det dåliga.
Ni som står nära vet vad jag pratar om, vissa saker vill man inte skriva ut på nätet.
Inte ens jag ;)
Men det har hänt så fruktansvärt mycket på bara två år.
Både fantastiska och tragiska grejor.
Visst, allt detta har gjort oss starka ihop.
För det har alltid bara varit vi.
Har ju inte funnits så många mer än typ mamma o pappa som hälsat på och stötat o så.
Men mest har det ju ändå varit vi.
Och med tanke på vad Jimmi har gått igenom så är det mycket last att bära för mig.
Det är nästan jobbigare för den som står vid sidan om och tvingas vara stark hela tiden.
Att det hela tiden varit Jag som fått stöttat, tröstat, ställt upp och funnits.
Och då har det tärt på vårt förhållande en del.
Jag är ingen superkvinna, även om det har verkat så ibland.
Jag kan oxå gråta och vara liten.

Så nu är det dax för oss att växa.
Bli stora starka individer, på varsitt håll - men tillsammans.

Äkta kärlek övervinner allt.