Jag vet att det är bäst, och jag har tänkt på det en del själv.
Men när det väl är så, när det verkligen ÄR så, då är det inte lika självklart.
Eller jo, en del av mig vet om det och säger "chansa".
Men en annan del maler två meningar om och om igen "tänk om", "aldrig mer"...

Jag drömmer fortfarande om mitt hus.
Det hade varit toppen, jag planerar i mitt huvud.

Vissa saker måste ordnas.
Men jag skjuter gärna på det för att snappa upp varje millisekund av nuet.
Framtiden skrämmer mig.

Jag vill inte tänka på det, men jag gör det ändå.
Vill veta NU, men det är bara att vänta..
Och alla som känner mig vet att jag inte förstår ordet VÄNTA.

Ikväll blir det bara att mysa.
Jag drar mig för att över huvud taget behöva gå utanför dörren.
Jag är inne i en period då ingenting är kul.

17 dagar kvar....