Sitter och tänker på allt som hänt i livet.
Alla lyckliga oersättbara saker, alla oundvikliga hemska saker.
Men även saker som man är vollande till själv.
Så mycket annorlunda man kunde ha gjort, så mycket man kunde ha gjort bättre, och sånt som man kunde lagt på hyllan för längesen.

Allt man gör i livet får konsekvenser, både bra och dåliga.
Alla vägar leder till ett mål.
Sen kanske man inte alltid väljer rätt väg på väg till målet, och ibland är det kanske inte alltid det man ser vid horrisonten det man i slutändan får.
Men jag tror att man har olika faser i livet som man måste gå igenom för att bli stark.

Jag har varit med om dödsfall, lidande, misshandel, utbrändhet, svek, sjukdom, krossat hjärta etc.
Men kanske har alla dessa sakerna fått mig att prioritera bättre.
Att uppskatta livet, det man har.

Jag sitter och fuderar på vad som tog mig hit.
Vad hade hänt om jag inte fick vändningen i livet när jag var 16 år och fick min underbara dotter.
Var hade jag varit då?
Hade jag haft en lägenhet?
Så bra kontakt med mina föräldrar?
Hade jag utbildat mig och blivit något eller bara strövat omkring och sketet i allt?

Hade jag suttit här idag och funderat över framtiden?
Det fruktansvärda ovetande framtiden.
Den man bara väntar på.

Jag har så mycket jag vill göra, så många drömmar.
Men ibland tappar jag orken, motivationen.
Det är då jag sätter mig ner och bara gråter över att jag kanske inte alltid satsar fullt ut.

Nej jag vet inte.
Det snurrar runt i mitt huvud så jag blir helt yr.
Jag vet varken ut eller in.

Jag hatar att jag är så snäll, jag hatar att jag är
jacqe-som-alltid-hoppas-även-då-det-inte-finns-något-hopp-kvar.

Men vad ska man annars göra?
Ge upp?
Och ångra att man aldrig försökte den där sista gången som ändå nästan var dömd att misslyckas?

Jag vet inte.
Det kan ju bli bra.
Det kan ju lyckas, även om oddsen är små ibland.

Jag skulle kunna skriva en hel roman nu.
Men jag tror att jag lägger mig ner, drar täcket över huvudet och hoppas på att det är lättare imorgon.

För just nu är det inte lätt.
Det är så mycket med skolan, jobb, hemmet, ida-lie, hundarna, jimmi, tankar kring nästa år, ja allt bara strömmar runt, runt, runt och jag får ingen bukt på någonting.

Jag brukar veta vad som måste göras, men nu står jag helt kluven och vet varken ut eller in.
Det får gå en dag i sender.
Och hur det än blir så överlever man ju faktiskt det mesta, även om en del saker gör riktigt, riktigt ont.