Jag har spenderat många timmar, många nätter till att fundera ut orsaken till att vi mister någon vi håller av.
Försökt hitta svar. Men det finns inte. Det bara är så.. Det finns inga förklaringar och vi finner aldrig några svar.
Vi kan försöka att hanka oss fram på meningar som; "X har det bättre nu, nu slipper X lida, ödet var så..." bla bla..
Men det är ju bara för att orka leva vidare.
Människan vill alltid hitta orsaker till att saker sker.
Men i vissa fall så finns det inga orsaker.
Jag kan uppfattas känslokall och vissa kan tycka "ja men, låt oss använda de begreppen så att det är lättare att leva vidare".
Ja det är klart att man kan säg att "X (som led av cancer i många år) har det bättre nu".
Ja men vadå? Har det bättre nu?
Det är ingen orsak. Det hade väl för fan varit bättre om X inte hade fått cancer från första början då?

Nej va djup jag blir.
Är bara så jävla förtvivlad över att inte Jessica finns här längre.
Vissa dagar är det så uppenbart att hon är borta.
Jag försöker förtränga o förtränga o förtränga.
Men idag snackade jag o Sanna minnen..
Alla dessa fantastiska minnen man har lyckats skapa med Jessica under 20 år..
Innan hon blev sjuk..
Den fina, fina, fina Jessica med gul luvtröja och ljusa jeans <3


Dubbelmoral från min sida,
för vissa dagar är jag en av dem som säger "Hon har det bättre nu"..
Då står det så klart, jag är oxå bara mänsklig.