Vet inte varför.
Men nu ikväll är jag xtra bölig.
Kanske är det för at jag är ensam?
Kanske för att jag tänkt mycket på Jessica idag?
Kanske för att min ekonomi sviker mig?
Kanske för att det inte finns några jobb?
Kanske för att jag tänker för mycket på oss?
Hur allt blir, hur det är och kommer vara?

Jag önskar att jag var en sån som inte tänkte alls.
Men sen samtidigt, hellre tänka än att känna.
Så.. Jag önskar att jag var en sån som inte kände alls.

Ikväll är som sagt en sån kväll.
När jag gräver  ner mig i min tankar och bara låter allt flöda.
För ni vet väl att när hjärtat blir fullt så rinner tårarna över?

Och varför är det fel att gråta?
Man måste få gråta när man är ledsen, skratta när man är glad och skrika när man är arg.
Det är mänskligt.
Och just nu är jag über mänsklig.

Altt kommer ifatt en.
Massatankar hit och dit.
Hoppas från tankar kring mitt förhållande till tankar kring mina bortgångna vänner.
Sen snurrar jag in på jobb, ekonomi, bil, skola, ida-lie.. allt bara mals o mals o mals.
Men jag hittar inget slut och jag ser inte någon regnbåge i slutet på vissa frågor.

Tänk om allt var som en film.
En underbar saga med vackert slut.

Ibland tvivlar jag på om den där äkta, livslånga kärleken existerar.
Men då tittar jag på mamma o pappa, som faktiskt, idag, träffades för 26 år sedan.
Och än i dag håller dem ihop, i vått och tort.
Snacka om kärlek, snacka om starka band.

Men det finns inte sånt nu.
Nu är inte "svensson familjen" = mamma, pappa, barn.
Nu är det snarare mamma,barn eller mamma/pappa,styvpappa/styvmamma, barn.
Vart tog kärleken vägen?
Hmm.. den meningen får mig att tänka på låten av black eyed peace - where is the love?
Som för övrigt spelades sönder på mitt flickrum när den kom =)

Nej, nu blir det fosterställning och melissa horn tills jag lyckas somna..