kommer du ihåg sommarn 2oo3?
Vi var en för alla, vi var alla för en. Och vår tanke var enkel och självklar och ren.
Vi svor att bekämpa det vi visste var fel. För vi anade inget om framtidens spel.
Nu sitter vi här och undrar vad som har hänt. Var allt det som fick oss att skratta och hoppas har tagit vägen.
Vi undrar hur det kunde gå som det gick, hur vi kunde tappa magin, fantasin och energin.
Kanske var det när en av oss dog..? Eller kanske var det tiden som fick oss att prioritera andra saker,
än att ligga under vårt chillträd med en iskall öl och stirra på stjärnorna? jag vet inte... 

Ja den tiden är förbi nu. Men det säger inte att vår tid är förbi. Alla äventyr kan inte bara vara förbi..? Att sätta sig på ett tåg till danmark och spendera en hel dag på criss i köpenhamn var självklart då..
men nu då? Är man för feg? Vågar man inte chansa längre? Gamla vänner har ersatts med nya och vi hamnar allt längre ifrån det som var VI..
Allting var bara kul, spännande och nytt. Var det för att vi var unga och nya i partyvärlden då?
Måste man avansera nu för att hitta den där spänningen? Hur gör man för att få kicken tillbaka?
Den kicken vi hade, livets glöd.

Förut kunde man bara ta på sig skorna och gå. Man ringde er och vi gick, flera kilometer och bara filosoferade över livets mening. Och vi skrattade alltid. Det fanns inga bekymmer. Vad spelade det för roll om vi inte hade några pengar?
Vi var lyckliga ändå!
Nu har vi fastant i alla rutiner, vi har försatt oss i massa måsten som ska göras.
Allting planeras i flera veckor i förtid, ingenting kommer spontant som då!
Kanske tog allt slut när Marcus dog..? Och definitivt slut när Jessica dog..?
Dog vi med dem? Slutade vi drömma då?
Blev vi rädda för  vad livet hade att ge då?
Har vi slutat att leva helt??


Packe, jacqe, fritte, sanna och angelica! - oförglömligt