Nu är det exakt 16 dagar kvar till rättegången.
Och det suger.
Det känns inte alls bra att behöva möta mannen som jag avskyr mest.
Mannen som slog mitt liv i spillror.
Mannen som lovade mig evig kärlek men gav mig ångest för livet.
Mannen som stod vid altaret och lovade mig evig kärlek i nöd och löst.
Fanns ingen kärlek - bara nöd.
Visst, jag älskade honom, och jag VET att han älskade mig.
Och det gör att jag inte kan förstå.
Hur kunde han slå mig medvetslös när han älskade mig??

Jag hatar att behöva sitta och återuppleva allt igen.
Att behöva gå tillbaka i tiden och leva mig in i det som hände.

Och jag hatar att han har satt spår i både mig och min lilla dotter för resten av våra liv.
Jag mår dåligt när jag behöver åka med min dotter till psykolog, för att jag inte var stark nog att gå vid första slaget.

Jag hatar att jag drömmer mardrömmar, att jag tvingas leva med hans svart ögon på min näthinna.

Jag hatar att jag tvivlar på killar och på folks ord pga av vad som hände under de 1,5 åren med honom.

Jag hatar att det är jag och lillan som fått livstid och inte han.

Nu är det 1,5 år sedan jag tog min dotter och flydde därifrån.
Men jag minns det som om det var igår.
Minns samtalet jag ringde till en kvinna som hämtade mig, minns hur rädd jag var att han skulle förstå att jag planerade att fly.

Jag minns min dotters förtvivlan när hon bevittnade misshandeln.

Minns alla sömnlösa nätter och alla hotfulla telefonsamtal efteråt.
Minns första mötet med kvinnojouren.
Minns deras ord när dem sa att jag stack i rätt tid, att nästa slag hade kunnat döda mig.

Jag minns min dotters rädsla varje gång det knackade på dörren - tänk om det var han.
Minns rädslan varje gång det ringde från privat nr, eller när det oväntat ringde på min dörr.

Jag kommer alltid minnas alla som funnits (och finns) som stöd under hela tiden, under förhållandet, flykten, rättegången...
Tack mina stjärnor.

Tack Honey som funnits dygnet runt. Tack för att du orkade med mina sömnlösa nätter och när jag grät hysteriskt.
Tack för att du lyssnade när jag bara ringde och ville prata av mig.
Tack för att du finns!!
Du anar inte hur viktig du är i mitt liv..

Och tack Anki och Daniel för ert otroliga stöd.

Tack familjen för att ni tog emot mig med öppna armar fastän vi inte hade kontakt på nästan ett år när jag var isolerad med honom.

* *  * * * * * * * * *  * * * * *  * *  * *  * * * * * *  * * * * *  * *  * * *  * *  *  * * * *  * * * * *  * * * *  * * * * * *  * * * * *


Nej usch, jag lägger detta åt sidan nu.
Måste försöka focusera på skolan, jobbet, Jimmi, Ida-Lie och framför allt på mig själv.

Ska ta ett bad med min prinsessa nu. Sen ska vi lägga oss alla tre och titta på Mio min Mio.




16 dagar...