Jag tänker ihjäl mig.
Tänker på det hela tiden, från det jag vaknar tills det att jag somnar.
Tänker från alla möjliga perspektiv och försöker dra olika paraleller för att förstå.
Men jag kommer inte fram till något.
Sen känner jag efter, och då känns det skit. Skit, skit, skit..

Önskar att jag kunde se in i framtiden.
Att jag kunde veta hur det skulle bli.
Men det kan jag inte..
Och inte du heller..

Jag frågar en massa frågor hela tiden, som jag vet att det inte finns några svar på.
Men jag kan inte låta bli att fråga.
Vill ju så gärna höra det jag önskar.. Men nej.
Det är bara "jag vet inte hur detta kommer att bli"

Saken är, att jag vill att framtiden ska vara NU!
Direkt!

Jag vill att vi ska få detta överstökat så att vi är mitt uppe i det andra, det nya.
För då vet jag, då vet du.
Nu går jag och mår så fruktansvärt dåligt över att inte veta.
Tänk om det blir perfekt..? om allting ordnar upp sig och det blir som en saga..
Kanske blir allting bra tillslut och alla drömmar går i uppfyllelse!
Då hade all denna oro och ångest varit för gäves.

Men sen kommer tanakarna om att det kanske blir katasrof, ett avsked.
Någonting som bara rinner ut i sanden.
Då har jag gått här och hoppats på något som inte ens existerar.
Jag vill inte det, jag klarar inte ens av tanken på det.
Alla "aldrig mer" tankar kväver mig.
Det är då tårarna kommer, och förtvivlan.

Jag vet inte.
Det har gått 8 dagar nu och det känns inte ett dugg bättre...
Inte det minsta.

På nätterna är allt bra, perfekt, då är det som om ingenting har hänt.
Ska jag hålla kvar vid den perfektionen då?
Ska jag vara lycklig för det då?
Då kanske jag lurar min hjärna och mitt hjärta.
Då kanske jag intalar mig själv att det vi väntar på inte kommer att ske?

Om det inte blir en saga av detta, då kommer jag aldrig mer att våga!
Nu chansade jag för sista gången.

Jag vill inte, jag vill verkligen inte..


Mina vänner skulle nog säg att jag är den som lever på hoppet, även då det inte borde finnas något hopp kvar