Jaha, jag är väl den första som bloggar om mina egna fel och brister.

Jag vet om att jag har ett enormt kontrollbehov, kontrollbehov som övergår i svartsjuka.
Men det är bara så att jag vill ha koll på saker som händer runtomkring mig.. är det fel?
Ja menar, har jag koll så kan jag undvika att bli sårad..
Det är inte så att det går till överdrifft, jag är ganska slarvig osv, men jag vill liksom alltid ha lite pejl på vad mina nära och kära gör.

Sen är det så att jag är en riktigt tjatig människa, jag kan tjata ihjäl folk.
Men jag tjatar för att jag bryr mig.
Och det är ett stort problem jag har - Att jag bryr mig För mycket
Förstår om mitt tjat är jobbigt i längden och att vissa bara slår dövörat till.
Men jag öppnar faktiskt bara munnen och lägger näsan i blöt när det är något som jag vet att det är så.

Jag ställer krav på människor, men oftast så är inte linjerna så tvära, utan väldigt suddiga.
Jag kan säg; gör du så, så kommer detta o detta att bli konsekvenserna..
Men sen när man väl står där så ger jag alltid med mig.

Jag är alldeles för snäll.
Jag begär inte mycket tillbaka, utan jag är glad över det lilla.
Men däremot så ger jag Sååååå mycket.
Jag kan utplåna mig själv för en annan människas välbehag.
Och sån har jag alltid varit.

Jag stormar in i olika situationer och ger allt jag kan plus lite till.
Sen oftast så är det jag som står själv i slutendan, utmattat och förkrossad.
Jag är sån, jag vill inte vara sån, men jag är sån.
Önskar att jag var lite mer känslokall, men det är jag inte - jag bryr mig för mycket!

Alla säger till mig att jag är en så fruktansvärt stark människa.
Fick höra det senast igår;
Jacqe, du är den starkaste människan jag känner. Du har gått igenom Sååå mycket i ditt liv och ändå så står du upp.. Jag skulle själv aldrig klara av att vara en så fantastisk vän som du är.. Du ger allt till alla och du finns Alltid där när man behöver dig..
Ja jag håller med om att jag alltid finns där. Det gör jag. ALLTID.
Men stark? Det vet jag inte. Bakom stängda dörrar så kan jag vara väldigt liten..

Ibland tänker jag att jag ska skita i vad folk gör, men jag kan inte., ´
Jag kan inte se andra bli sårade, jag kan inte se folk gå ner sig i skit, jag kan inte se folk gråta, jag kan inte se folk vara ensamma.
Jag måste finnas lite här o lite där. Måste räcka till åt alla.
Men sen, vem finns för mig när jag behöver en axel att gråta ut emot?
Det är då fan inte många..

Det är orättvist att jag jämt ska ge o ge men aldrig få..
Kanske är bättre om man blir en sån där lobotomerad känslokall egoistisk maskin som skiter i alla utom sig själv.

Nej jag vet inte..
Kände bara för att skriva av mig lite.

Ha det fint, för det har fan inte jag!